Under året har medier rapporterat att ­Sveriges kvinnor föder allt färre barn. Unga kvinnor som inte vill ha barn har intervjuats om varför och berättat om fördelarna med ett barnfritt liv. Jag går igenom dessa argument i sociala medier, och känner ett behov av att formulera hur man kan se på barn när man har det aktiva föräldraskapet bakom sig.

Oro för framtiden är ett argument som är lätt att förstå. Det handlar om barnet, som man vill skydda genom att helt enkelt inte skapa det. Så tänkte även jag och min man i början av 1970-talet. Vietnamkriget pågick för fullt. Maten skulle inte räcka till alla människor på jorden. Det var svält­katastrof i Biafra, och barn med uppsvällda magar och flugor i ögonen trängde in i vardagsrummet via tv-skärmen. Vi frågade oss om det var moraliskt riktigt att skaffa egna barn, när det redan fanns så många hjälpbehövande. Vi brottades med den filosofiska frågan om det var bättre att inte finnas till än att födas till en ond värld. Vi kom fram till att världen alltid har varit orolig – och att framtiden aldrig kan förut­ses. Om man inte vill stänga den ute måste man tro på de goda krafterna, annars blir livet outhärdligt. Önskan om barn och att få göra dem själva blev för oss starkare än världssamvetet.

Man får inte heller bortse från historien, att förhållanden oväntat kan ­ändras till det bättre. Min egen generation har upplevt hur plötsligt Berlinmuren föll och Sovjetunionen upplöstes, hur prognoserna om matbrist på jorden inte infriades och hur fattigdomen har minskat. Om de värsta scenarierna om ­klimatet inträffar kommer jorden ändå att överleva, liksom stor del av dess befolkning. Men innan dess finner sannolikt den mänskliga kreativiteten och anpassningsförmågan nya vägar. Detsamma gäller den demografiska krisen där Japan, landet med längst erfarenhet av att ha få unga och många gamla, ligger långt framme med arti­ficiell intelligens inom äldrevården.

Mycket handlar om perspektiv. ­Optimisten betraktar barnet som h­oppet för framtiden. Det föds in i en värld som ser ut som den gör, utan föräldrarnas erfarenheter i bagaget. Barnet kommer att reagera mot orättvisor och missförhållanden, och som vuxet ge sitt lilla bidrag till att världen blir bättre. Precis som människan alltid har gjort.

Jag förstår också argumentet om minskad frihet, för visst finns mycket att avstå från när man har barn. Men det gäller inte hela livet. Och det ska vägas mot allt man kan göra med barn som vidgar den vuxna upplevelsen. Med barn får man en ny blick på världen.

Det argument som jag har svårast att förstå är att frivillig barnlöshet skulle öka förutsättningarna för den personliga utvecklingen. Min uppfattning är motsatsen. Det är genom utmaningar vi konfronteras med oss själva, och med en livsvarig relation som den till ett barn tvingas man att hantera sina egna känslor och reaktioner. Barnet kan bli ens viktigaste sanningssägare, och det bör man vara tacksam för. Kriser och konflikter är oundvikliga och det starka bandet av kärlek och beroende kan både underlätta och försvåra hur dessa löses – men som förälder kan man aldrig fly.

Ibland kan förlossningsrädsla ligga bakom en tvekan om att få barn. Man tror att den har ökat sedan jag själv fick barn. Eller också är vi mer öppna med att berätta om våra erfarenheter, vilket är av godo. Samtidigt innebär informations­flödet att barnafödandets risker lätt förstoras. För i verkligheten är de betydligt färre än på 1970-talet. Det överskuggar ofta faktumet att en traumatisk förlossningsupplevelse är sällsynt. De flesta upplever förlossningen som antingen positiv eller med blandade känslor av både smärta och lycka över barnet och av att ha klarat av att föda. Förlossningen blir ofta en stor upp­levelse i kvinnans liv, och för många den häftigaste i positiv bemärkelse.

Sedan finns en fråga som unga människor själva kan påverka, som skulle underlätta barnafödandet och därmed också hur det uppfattas. Det är åldern vid första barnet, som för majoriteten numera är flera år senare än det biologiskt optimala. Att planera första barnet före 30-årsåldern skulle minska de medicinska riskerna ytterligare för både mor och barn, samt behovet av assisterad befruktning och risken för att inte få det antal barn man önskar. Det skulle dessutom öka chansen att den äldre generationen orkar avlasta föräldra­skapet genom barnpassning och hämtningar på förskolan.

Barnets första år är en unik erfarenhet även för föräldrarna, eftersom man då får uppleva ett skede i mänskligt liv som man själv har glömt. Att se hur barnet steg för steg tar in världen och reagerar på alla nya sensationer är en gåva.

Sedan följer den ena utvecklingsfasen efter den andra, och plötsligt är barnet flygfärdigt. Det blir tomt i boet och som förälder tycker man att tiden gick väldigt fort. Man inser att övergången inte bara handlar om barnets frigörelse, utan även om föräldrarnas. Men man förblir förälder, bara i annan form. Har man tur kommer barnbarn efter några år, och lite oväntat bjuds man på ett nytt kapitel med stark livskänsla.

Väl framme vid livets sista kapitel har föräldern förlorat mycket av sin kraft, och detsamma gäller vännerna som finns kvar. Barnets beroende av föräldern har bytts till dess motsats. Att skaffa barn enbart för att bli omhändertagen som gammal är inget argument i ett land som Sverige, i alla fall inte i dag. Men det tål ändå att tänkas på.

Ulla Waldenström,

barnmorska, ­

professor emeritus i reproduktiv hälsa,

Karolinska institutets

Dubbelklicka här för att lägga till din egen text.