Här följer mitt debattinlägg om förslaget att göra förskolan obligatorisk från en viss ålder. Det publicerade i Svenska Dagbladet den 24:e oktober 2020. Efter inlägget kommer en replik av Sven Bremberg och därefter en slutreprlik av mig. Även andra inlägg gjordes i debatten, men jag återger här den polemiska delen.

Förskoletvång baseras inte på kunskap

(Publicerad i Svenska Dagbladet 2020-10-24)

Ulla Waldenström

De olika förslagen om obligatorisk förskola som förts fram grundas inte på fakta utan på tro och förhoppningar om förskolans potential och på att skyldigheter är bättre än rättigheter. Det skriver professor emerita Ulla Waldenström.

Debattens vågor har gått höga sedan Alliansen för två år sedan föreslog obligatorisk förskola för barn till nyanlända från tre års ålder, med tre timmar per dag. Syftet var att förbättra integrationen. Sedan dess har förslagen om förskolans framtid från politiker och utredare varit många. Det har också skett en glidning från obligatorium för nyanlända till alla barn. Jämlikhetskommissionen har föreslagit obligatorisk förskola för alla från tre års ålder, Stockholms handelskammare från fyra års ålder och Liberalerna från fem års ålder. Det senaste är en riksdagsmotion (2020/2021:1993) från socialdemokrater som föreslår obligatorisk förskola för alla barn från två års ålder. De olika förslagen grundas inte på fakta utan på tro och förhoppningar om förskolans potential och på att skyldigheter är bättre än rättigheter. En vanlig motivering till förslagen om obligatorisk förskola är den som anges i riksdagsmotionen: ”Barn som gått i förskolan presterar bättre i grundskolan och senare i livet och det är därför viktigt att en likvärdig tillgång till förskolan säkras genom lagstiftning”.

En sammanvägning av internationell forskning pekar på att förskolan kan ha en kortsiktig positiv effekt på barns intellektuella prestationer fram till skolstarten och det första skolåret. Forskningen om långsiktiga effekter är mer begränsad och resultaten motstridiga. Detsamma gäller frågan om huruvida förskolan kan minska effekter relaterade till barnens familjebakgrund.

I brist på aktuella svenska studier är en finsk undersökning särskilt intressant, kring sambandet mellan 15-åringars Pisa-resultat och om de deltagit i förskola eller ej (Saarinen med flera 2019). Till skillnad från övriga nordiska länder är andelen barn med annan omsorg än förskola relativt stor i Finland och utgjorde i studien 18 procent av det representativa urvalet på 4 634 barn.

Forskarna ville testa två hypoteser: 1) Barn som har deltagit i förskolan före sex års ålder har bättre resultat i läsning, matematik, naturkunskap och problemlösning enligt Pisa-undersökningen 2015, jämfört med barn som endast har gått i förskoleklass som sexåringar. 2) Deltagande i förskolan utjämnar skillnaderna i inlärning mellan barn med olika familjebakgrund. Till låg socioekonomisk bakgrund hörde föräldrar med låg utbildning, mindre kvalificerade yrken och en hemmiljö präglad av trångboddhet, frånvaro av böcker med mera.

Forskarna fann inget stöd för de två hypoteserna. Barnen som hade vistats i förskolan, oberoende av i vilken ålder de började, hade inte bättre resultat inom de fyra kunskapsområdena jämfört med barnen som enbart hade gått i förskoleklass. Man fann inget stöd för att förskolan minskade betydelsen av låg socioekonomisk bakgrund. Tvärt om verkade effekten av förskolan på barnens kognitiva utveckling vara något större hos barn med hög än med låg socioekonomisk bakgrund.

Det är möjligt, resonerar de finska forskarna, att förskolan underlättar skolstarten och förmågan att prestera i testsituationer men att den inte ökar barnens kognitiva förmåga i sig. Det skulle kunna förklara de positiva effekterna på kort sikt enligt tidigare studier och avsaknaden av långsiktiga effekter i den finska studien.

De finska resultaten är i linje med en färsk OECD-rapport (Balladares och Kankaras, 2020) baserad på samma Pisa-undersökning men omfattande 54 länder. Barn som hade gått i förskola hade bättre resultat vid 15 års ålder jämfört med barn som inte gått i förskola men sambandet försvann när man kontrollerade för skillnader i barnens bakgrund. Att gå i förskola var alltså i sig inte orsaken till de högre resultaten. Men kvaliteten i förskolan kan ändå ha betydelse för framtida intellektuella prestation menar de två forskarna och pekar på betydelsen av välutbildad personal, få barn per anställd och att den ordinarie skolan håller hög kvalitet.

Pisa-resultaten 2015 utgår från förskolan som den såg ut för 10–14 år sedan. Det är tveksamt om den svenska förskolans kvalitet har ökat sedan dess. Bristen på förskollärare och de höga sjuktalen tyder på motsatsen. Det är därför osannolikt att Sverige i nuläget kan förvänta sig långsiktiga positiva effekter på barnens intellektuella utveckling. Förutsättningarna skulle möjligen öka med en avlastning av verksamheten snarare än av ytterligare uppdrag.

Läroplanens krav att förskolan ska stimulera det egna modersmålet hos barn med invandrarbakgrund skulle kunna överlåtas åt föräldrarna i syfte att stärka förskolans fokus på det svenska språket. Fler familjedaghem, öppna förskolor och förskolepeng skulle minska antalet barn i förskolan men framför allt öka mångfalden och ge utrymme för föräldrar som önskar en annan form av barnomsorg, kanske för att deras barn behöver vistas i en mindre grupp. Stimulering av det svenska språket kan ske på flera sätt, även utanför förskolan. Ett exempel är ”svenska med baby” där både barn och föräldrar träffas i syfte att främja integration och färdigheter i svenska. Men fler projekt med språkträning av små barn skulle kunna utvecklas och utvärderas, projekt som tar fasta på att små barns språkutveckling stimuleras bäst i interaktion med få personer.

Jag har tidigare påtalat bristen på svensk forskning om förskolans effekt på barnens utveckling i boken ”Mår barnen bra i förskolan?” Att det fortfarande råder brist på kunskap illustreras av den pågående debatten om obligatorium. Om det viktiga kunskapsunderlaget saknas räcker det inte med nya utredningar eftersom de blir hänvisade till samma ogrundade förhoppningar om förskolans långsiktiga effekter. Då är det bättre att sitta still i båten i väntan på longitudinella studier och försöksverksamheter med seriösa utvärderingar.

Med tanke på att barnen är vår framtid och de första levnadsåren särskilt viktiga för deras utveckling bör förskolan så långt möjligt utgå från evidens. Beslut utan kunskap om hur förskolan påverkar barnens utveckling kan i längden bli dyrköpta för barn, föräldrar och alla skattebetalare. Och mer dyrköpt om grundläggande fri- och rättigheter åsidosätts, som föräldrars ansvar för sina barn.

Ulla Waldenström

beteendevetare, barnmorska, professor emerita i reproduktiv hälsa

REPLIK:

Ensidigt urval av studier om förskolan

Publicerad 2020-10-26

Sven Bremberg

” Det förefaller som om Ulla Waldenström ensidigt lyfter fram endast de undersökningar som stöder hennes egna personliga uppfattning". Det skriver Sven Bremberg, docent i socialmedicin, i en replik.

Jämlikhetskommissionen har föreslagit obligatorisk förskola för alla barn från tre års ålder. Förslaget grundas på de vetenskapliga studier som finns inom området. På SvD Debatt den 24 oktober kritiserar Ulla Waldenström förslaget och pekar på att kunskapsunderlaget är otillräckligt. Waldenström lyfter fram en finsk studie där forskarna inte funnit några skillnader vid 15 års ålder mellan barn som gått i förskola och barn som inte gjort det (Saarinen med flera 2019) och en internationell studie som genomförts med liknande metodik och funnit samma resultat.

Det är vanligt att olika studier inom ett området kan ge motstridiga resultat. Därför är det i dag inom medicin och folkhälsovetenskap regel att bygga uttalanden på systematiska sammanställningar av vetenskapligt publicerade studier av hög kvalitet. Det var länge sedan bedömningar av olika insatser värde kunde grundas på enstaka undersökningar.

Den senast publicerade systematiska sammanställningen av nordiska studier som analyserat effekten av förskola publicerades av Folkhälsomyndigheten i samverkan med Stockholms läns landsting 2017. Undertecknad medverkade i den sammanställningen. Slutsatserna där, grundade på åtta studier, var att barn som gått i förskola i skolan blir bättre i språk och matematik, får bättre psykisk hälsa och i vuxen ålder har de högre utbildningsnivå och en högre inkomst jämfört med barn som inte gått i förskola.

I de två studier som Ulla Waldenström refererar har forskarna samlat in uppgifter om deltagande i förskolan för de barn som i årskurs 9 deltog i Pisa-undersökningarna. I sådana sammanställningar finns alltid risk att barn, där föräldrarna valt att låta barnen gå i förskola, skiljer sig från de barn som inte fått göra det. Forskarna försöker med statistik metodik kompensera för detta men ändå kvarstår risken för felslut.

Naturliga experiment ger betydligt säkrare resultat. Sammanställningen från 2017 bygger enbart på sådana undersökningar. Ett exempel är en norsk undersökning från Oslo. I Norge, liksom i Sverige, är vanligen någon förälder hemma med barnet under det första året. Många vill därefter låta barnen börja i förskola. I Oslo fanns inte tillräckligt med platser i förskolan när föräldrarna önskade att barnet skulle börja. Kommunen lottade därför de barn som fick börja direkt och lät återstoden börja några månader senare. Dessa två grupper följdes sedan under skoltiden och därefter. Det visade sig att de barn som fått börja förskola direkt klarade sig bättre trots att skillnaden endast var några månader. Eftersom barnen slumpats till tidig start i förskola blir slutsatserna om förskolans effekt avsevärt säkrare jämfört med Pisa-undersökningarna.

Det är anmärkningsvärt att Waldenström inte nämner sammanställningen från 2017. Det är också anmärkningsvärt att Waldenström inte nämner en senare systematisk sammanställning av sammanlagt 26 naturliga experiment författad av Dietrichson och medarbetare 2018. Slutsatsen också där är att förskolan gynnar barnens utveckling. Barn från mindre gynnad social bakgrund drar särskilt stor nytta av förskolan. Allmän förskola kan därför bidra till minskade sociala skillnader.

Det förefaller som om Waldenström ensidigt lyfter fram endast de undersökningar som stöder hennes egna personliga uppfattning.

Sven Bremberg

barn- och ungdomsläkare, docent i socialmedicin vid Karolinska Institutet

SLUTSREPLIK:

Överdrivet positivt i analys om förskolan

Publicerad 2020-10-29

Ulla Waldenström

De studier kring barn och förskola som gjorts, ger inte underlag för de dramatiskt positiva slutsatserna om förskolan som bland andra Sven Bremberg drar. Det skriver Ulla Waldenström i en slutreplik.

Med anledning av mitt debattinlägg ”Förskoletvång baseras inte på kunskap” i SvD 24/10 anklagar Sven Bremberg mig för att ensidigt lyfta fram endast de undersökningar som stöder mina egna personliga uppfattningar (SvD 26/10).

Bremberg skriver att det är anmärkningsvärt att Waldenström inte nämner den forskningsöversikt från 2017 som publicerades av Folkhälsomyndigheten och Stockholms läns landsting och som han själv medverkade i. Den innehåller 8 nordiska studier som enligt Bremberg utgår från naturliga experiment. Eftersom rapporten endast presenterade korta sammanfattningar av studierna, inte diskuterade deras styrkor och svagheter och kom fram till så dramatiskt positiva slutsatser blev jag nyfiken och beställde studierna i original. Det var två år sedan och resultaten publicerades på min blogg ”Tänka evidens” under rubriken ”Vilseledande rapport”.

Forskningsöversikten sammanfattar resultaten av de åtta studierna så här: ”Analyserna av naturliga experiment tyder på att barn som gått i förskola är bättre på språk och matematik. De har också en bättre psykisk hälsa och får färre infektioner, framför allt öroninflammationer. I vuxen ålder har de högre utbildningsnivå och en högre inkomst jämfört med barn som inte gått i förskola” (sidan 6).

Min granskning av slutsatserna visade i korthet:

Bättre på språk och matematik. Slutsatsen baseras på tre studier varav två mätte utfallet vid 11 års ålder och en vid 15 års ålder. Jämförelsegruppen var i två studier barn som vistats i familjedaghem och i en studie troligen en blandad grupp av hemmabarn och barn i familjedaghem. Ingen studie jämförde förskolebarn med enbart hemmabarn. Författarna till en av studierna menade att dagbarnvårdare som tar hand om barn i sitt eget hem på många sätt liknar mödrar med låg utbildning. Förskolebarnens resultat kan alltså ha bedömts i relation till barn som exponerats för en mindre resursstark miljö än barnens egen hemmiljö. Förutom denna invändning var resultaten i de tre studierna motstridiga: en studie fann ingen skillnad mellan barn som gått i förskola eller vistats i familjedaghem medan två studier visade bättre resultat i förskolegruppen. En fjärde studie hade också kunskaper i språk och matematik som utfallsmått men utvärderade inte effekten av förskolan i sig utan effekten av tidig och mindre tidig start i förskolan (vid 15 respektive 19 månaders ålder). Resultaten mättes vid 6-7 års ålder och är därför inte relevanta för den fråga jag diskuterar i mitt inlägg, nämligen långtidsuppföljning efter det första skolåret.

Bättre psykisk hälsa. Slutsatsen baseras på två studier. Utfallen mättes vid 7 respektive 11 års ålder. Ingen av studierna fann några skillnader mellan förskolebarn och hemmabarn eller mellan förskolebarn och barn i familjedaghem.

Färre infektioner, framför allt öroninflammationer. Slutsatsen utgår från en studie med allt för stora kvalitetsbrister för att ingå i en forskningsöversikt.

Högre utbildningsnivå i vuxen ålder. Slutsatsen grundas på två studier. I den första var fokus inte barnets vistelse i förskolan utan effekten av moderns yrkesarbete. Effekten av förskoleexponeringen i sig var marginell. I den andra studien jämförde forskarna framtida inkomst bland barn som i 3–4-årsåldern hade tillgång till förskola inom närområdet eller ej, alltså inte om barnen verkligen hade gått i förskola eller ej.

Min bedömning är att de åtta studierna inte ger underlag för forskningsöversiktens slutsatser.

Min ambition är att stimulera förskolans utveckling. Därför deltar jag i debatten genom att använda mig av mina erfarenheter som forskare. Det behövs fler röster än Folkhälsomyndighetens, som hittills tolkat all forskning till förskolans fördel. Den nämnda rapporten med de 8 studierna ingår i ett regeringsuppdrag som ska ligga till grund för politiska beslut. Det oroar mig.

Ulla Waldenström

beteendevetare, barnmorska, professor emerita i reproduktiv hälsa

Dela den här sidan